Ideer

En obegriplig framställning av Norge – kortversjon

Henrik Arnstad beskriver i DN (14./) Norge som ett land på väg in i ett reaktionärt mörker. Han tecknar en felaktig bild av norsk politik och det norska samhället, av en rasistisk nation med en halvfascistisk nationell identitet och av Anders Behring Breivik som en produkt av dessa faktorer. Arnstad gör inga försök till nyansering eller differentiering. Det kan tyda på att Arnstads argumentation har som syfte att inskränka det offentliga samtalet, skriver Kristin Clemet, Øyvind Strømmen og Ketil Raknes.

Kristin Clemet

Publisert: 18. november 2013

Av: Kristin Clemet, chef för tankesmedjan Civita och tidigare statsråd för Høyre

Ketil Raknes, författare och tidigare statssekreterare för Sosialistisk Venstreparti

Øyvind Strømmen, journalist och medlem i Miljøpartiet De Grønne

Henrik Arnstad beskriver i DN (14.10) Norge som ett land på väg in i ett reaktionärt mörker.

Han tecknar en felaktig bild av norsk politik och det norska samhället, av en rasistisk nation med en halvfascistisk nationell identitet och av Anders Behring Breivik som en produkt av dessa faktorer.

Detta fick den prominente brittiske statsvetaren och fascistforskaren Roger Griffin bittert erfara när han för ett halvår sedan använde Arnstads analyser som data i en beskrivning av Fremskrittspartiet (FrP) som ett parti med fascistiska drag. När Arnstads dramaturgi snabbt avslöjades, gick Griffin omedelbart ut med en ursäkt.

En rad forskare och författare har skrivit om högerpopulism och rasism efter terrorattackerna mot regeringshögkvarteret och Utøya 2011

Det forskarna kan berätta för oss om FrP är att det kan klassas som ett högerpopulistiskt parti och att invandringspolitik är en viktig värdefråga för både partiet och dess väljare. Samtidigt råder det knappast något tvivel om att FrP befinner sig mer på den mest moderata delen av den högerpopulistiska skalan.

Efter 22 juli har FrP blivit kraftigt omdebatterat i Norge, men få, om ens någon, har gått så långt som att dra en direkt linje mellan Anders Behring Breiviks handlingar och hans medlemskap i FrP.

Arnstad gör inga försök att skilja mellan begreppen högerradikalism, högerextremism och högerpopulism. Fascistiska Jobbik, det i det närmast nazistiska Gyllent Daggry och Fremskrittspartiet hör därför till samma familj, men: det är knappast någon i den norska offentligheten som hävdar att FrP i huvudsak är rasistiskt eller högerradikalt. Detta beror inte på att vi är förblindade, utan på att vi faktiskt känner Fremskrittspartiet på nära håll.

Arnstads bristande känsla för proportioner skapar en konfliktbild som inte existerar. Aldrig tidigare har det kommit fler invandrarare till Norge och aldrig tidigare har befolkningens inställning till invandrare varit mer positiv. Som ett illustrerande exempel på den norska nationalismens mer sympatiska sidor kan vi nämna att 17:e maj-kommittén i Oslo i år leddes av Shoaib Sultan som, utöver att vara muslim och politiker inom De Grønne, även är anställd som specialist på högerextremism på Antirasistisk Senter. Han möttes av förolämpningar och smutskastning från riktiga högerradikaler. En samlad politisk miljö tog honom i försvar. Under firandet av nationaldagen läggs det stor vikt vid att den ska vara inkluderande och tillvarata ett flerkulturellt uttryck.

Arnstads kritik av Sosialistisk Venstreparti visar hur hans teori om att Norge är en rasistisk nation ledder till de mest besynnerliga slutsatser. I valstriden 2011 förordade SV att man borde bedriva en mer uppsökande verksamhet för att få invandrarkvinnor i arbete och att man skulle kunna ställa krav på utbildning och aktivitet för att få socialbidrag. Arnstad menar att detta är ett bevis på att ”islamhatet lever inom den norska vänstern” och att SV:s avsikt var att tränga sig in hos minoriteter, ”förhöra” dem och avtvinga dem lojalitet till norska värderingar.

Dessvärre påminner överdrifterna och förvanskningen av fakta hos Arnstad till viss del om de krafter i samhället han själv älskar att kritisera. På samma sätt som enskilda röster i invandringsdebatten försöker stämpla alla som är positiva till invandring som anhängare av islam, försöker Arnstad att stämpla alla försök att diskutera utmaningarna kopplade till invandring och integration som rasism och fascism.

Arnstad hävdar även att regeringspartierna Høyre och FrP har ställt krav på ”massdeportationer” av romer. Detta grundar han på en illvillig tolkning av ett utspel från Siv Jensen, partiledare för FrP, ett utspel som handlade om att utvisa nyanlända som bryter mot lagen eller inte klarar att försörja sig själva i Norge. Utspelet kritiserades bland annat av Høyres Per-Kristian Foss, som kallade det ”ogenomtänkt”. Och det var det, just för att det finns verklig antiziganism i Norge likväl som i Sverige. Om vi ska diskutera denna, framstår under alla omständigheter även Arnstads alarmism också som – milt uttryckt – ogenomtänkt.

Fascism och högerpopulism, rasism och invandringskritik, statsnationalism och etnisk nationalism: allt klumpas ihop. Arnstad gör inga försök till nyansering eller differentiering. Det kan tyda på att Arnstads argumentation har som syfte att inskränka det offentliga samtalet.

Vi känner oss övertygade om att få i Sverige delar det intryck av sitt grannland som Arnstad grunder försöker förmedla.

En lengre versjon av teksten finnes på svensk her og norsk her.